Mundi

Har kommit hem från träningen och satt mig i soffan. Efter träningen kändes det så sjukt bra. Man känner sig stark men ändå så trött, peppad och lite adrenalinfylld. Bra känsla efter träning. Dock dog allt när jag kom hem, såg hur risigt det är i lägenheten. ser hur räkningarna ligger på hög, plugg och uppgifter ska skrivas, dubbelkollas, skickas in, bli godkända. Gå igenom föreläsningar, fatta, orka. Men det värsta av allt är ensamheten. Ibland är det skönt, men ofta är det jobbigt. Ingen som väntar på en, ingen kram, ingen att bolla tankar och idéer med som kommer upp för stunden, ingen att skratta med.Jag försöker bara få tiden att gå. Träna. Träna är bäst, tiden går och man är fokuserad på sig själv och vad man gör. Sen vill jag bara sova, inte städa, inte plugga, inte göra nåt där jag kan/behöver tänka. Jag längtar tills jag får lägga mig i sängen och drömma, låta tiden flyga iväg och bara vara.

 

Det gör ont. och det som smärtar mest är ovissheten. När? Var? Hur?

Jag borde inte klaga, för bara ett halvår sedan var jag sjuk och mådde 1000 ggr värre hela tiden. Dock smyger sig det på lite då och då nu, och det tar mig tillbaka till då jag mådde som värst.

 

Nu måste jag se framåt, se på de ljusa stunder. Fortsätta längta tills Pontus kommer och inte låta andra känslor trycka ner mig. Jag är så mycket starkare än vad jag var i våras. Jag önskar ibland bara att vi delade på allt, jag orkar inte vänta på rätt tillffälle..