Trasig
Nu bjuder jag på något nytt. Smink och snygga poseringar är härligt att dölja all smärta bakom. Men idag bröt jag ihop på affären och plockade varor och grät samtidigt. Och nu sitter jag i bilen och gråter. Orkar inte gå de få stegen in till min lägenhet. För där är jag ensam. Ensam har jag varit mycke de senaste åren. Men nu är och kommer jag förbli ensam ett tag. För några nätter sen somnade jag med ljusen tända och jag brydde mig inte ens när jag vaknade och såg att dem hade lyst hela natten. Ingenting spelar så mycket roll längre.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att ett uppbrott skulle göra så ont och förändra mig. Jag som var så levnadsglad och taggad på livet. Jag kan bara skylla på mig själv, att jag tog livet och kärleken förgivet. Jag måste lära mig att inte bli trygg i allt utan misstänka att saker kan få en annan oväntad vändning...
Amanda. Jag känner igen mig i dina känslor, mer än någon annan kan förstå. Att plötsligt börja gråta, att inte våga tro på sig själv eller livet, att känna sig så ensam fast alla ställer upp för en och finns där. Fast du inte tror det just nu så blir det lättare med tiden. Man lär sig leva med sina "nya" känslor. Du är inte på något vis en sämre människa pga det som hänt. Fortsätt vara du, den du är...Tänk ist att det är han som går miste om dig. Inte du om honom. Jag kan komma med massa bra tips men vet egentligen att inget hjälper just nu. Tillåt dig vara ledsen.
Tänker på dig...
Sophie