När den här låten börjades spela kunde jag knappt hålla in tårarna. Saknar lumpen så sjukligt mycket. Alla människor. Allt vi gjorde. Även om det flera gånger var överdrivet jobbigt. Den här låten påminner mig om när vi i 2a grupp sitter i sprinten och Adolfsson sätter på denna på hög volym. Det var överlevnadsvecka. Jag älskade låten, den var så perfekt.