Mundi

Det är helt underbart och behagligt att vara kvinna. Speciellt de veckor där det krampar i magen, man mår illa, det snurrar i huvudet och humöret hänger på en skör tråd. Förutom det förlorar man en större mängd blod också. Mängden varierar väldigt mycket och jag är en av de lyckliga som har en grymt jobbig blodförlust, Och varför skriver jag nu detta? Jo för det är tabu att skriva om det.. smäll på fingrarna. Detta är inget man ska ta upp. Eller?! Jag tycker det är jätteviktigt att ta upp. Dels för mig själv, men även för andra. Killar bör veta för att fatta. Tjejer med samma problem kan pusta ut och veta att de är fullt normala i alla fall. För mig har det alltid varit naturligt att prata om det. Inte så att jag står vid kassan på ICA och pratar högt om min mens och blödningar, men med mina vänner och självklart pojkvän.

Många reagerar positivt och blir glada att någon faktiskt tar upp det, speciellt nu när vi pluggar till sjuksköterskor så kan det vara riktigt nyttigt att höra om allas olika problem och smarta lösningar. Bland det första jag sa till Pontus när vi var tillsammans var att mitt humör är ett laddat åskmoln när det är dags. Sen att jag ligger blek i soffan, kallsvettas och mår illa är också någonting han har fått se och ta del av. Men som vissa säger "det är bara överdrift". Kan hända. Lika mycket överdrift som när en kille blir hårt sparkad på bollarna. "Men asså kom igen, det kändes inte ens! Sluta överdriv."

Idag gick jag in på min 5e lingonvecka. 5 veckor! Jajjemän, jag lever och håller mig hyfsat klar i huvudet. Tog ett Hb-prov idag (blodvärde) och det låg bra på 133. Stabilt. Men jag känner mig inte så stabil faktiskt. Kroppen är matt och jag orkar inte se mig själv i spegeln. Allt känns jobbigt, fast allting är jättebra nu. Snart snart snart hoppas jag detta är över. Har varit hos doktorn och barnmorskan och tillsammans har vi hittat på en lösning för att jag ska komma tillbaka i fas igen. Håller tummar och tår.