Mundi

Idag förlorade en vän till familjen sin korta kamp mot cancern. Hon efterlämnade sig tre barn och sin make. Jag är så tagen och berörd av styrkan i den familjen. Sammanhållningen och kampen trots att det har gått så extremt fort. Att förlora sin mor som är så ung i denna fruktansvärda sjukdom. Det får mig att hajja till och inse att man inte ska ta allt för givet. Alla blir inte gamla, vissa får begrava sina egna barn, ibland kan den som är mest hälsosam och lever för att hjälpa och stötta andra drabbas. Det är orättvist!  

Jag vill skriva så mycket, men ändå ingenting. Jag är så ledsen och arg. Men när jag läser vad döttrarna och maken har skrivit så känns det så fridfullt. De har ett lugn som får mig att beundra dem högt. Det är helt ofattbart att en familj i dessa tragedier kan samla ihop sig och tillsammans ta sig igenom de svåra studerna. Självklart kommer de känna saknad och ledsamhet, men de alla har varandra att luta sig mot. Det är det som är så fantastiskt med familjer och kärleken mellan alla familjemedlemmar. Jag kan inte förstå vad de går igenom nu.

 

Vill avsluta med en fin dikt skriven av Siv Andersson

En mor finns med från början
som källan till ditt liv.
Med kärleksfulla blickar
hon följer varje kliv.

Sen livets första måltid
har hon bjudit dig att smaka.
Hon ger dig av sin omsorg
utan krav att få tillbaka.

Hon tas så lätt för given
som lindring av besvär.
Och sällan blir hon tackad
och sedd för den hon är.

I livets alla skeden
förblir hon dock densamma...
Din alldeles unika
högt älskade mamma.

R.I.P.

Eva Hedlund