Sov gott
Hårt biter jag ihop. Under ögonlocken bränner mina tårar. Jag tar ett ytligt andetag och håller sedan andan. Hjärtat värker och den iskalla bollen i bröstet är nära att brista. De senaste veckorna, veckorna efter beskedet, veckorna efter att jag och alla andra möttes av den fruktansvärda händelsen har varit tuffa och overkliga. Jag har försökt att trycka undan det. Förnekelse. Vadå? Jag vet att det bara är att skriva till dig när jag har lust och du svarar alltid. Alltid på samma glada men retsamma sätt. Varför skulle det vara annorlunda nu?
Förnekelse är skönt att gömma sig bakom, men idag brast det. När jag ser allt vackert som skrivs på facebook och sociala medier så börjar jag sakta inse att du inte finns här bland oss fysiskt, även om du aldrig kommer lämna oss helt. Idag blev du omgiven av alla dina vänner och din familj. Du är så älskad och saknad!
Jag har dig att tacka för så mycket. Ditt otaliga tålamod när du försökte lära mig att spela gitarr. Ditt peppande i samband med inryck i försvaret. Eller alla vackra och smickrande komplimanger du kunde poppa upp med, när man som mest behövde det.
Jag satt och bläddrade lite genom historiken och sitter och gråter och skrattar om vartannat.
När vi var 20 betedde vi oss som 12.. och det var så skönt! Jag behövde inte vara någon annan än mig själv med dig. Grova i munnen men alltid med glimten i ögat.
Slutligen.
Simon, älskade fina Simon. Livet är så orättvist. Jag önskar att jag hade kunnat räddat dig. Jag önskar jag hade haft makten att ta dig tillbaka. Men jag kan inte det. Jag, vi, är maktlösa. Simon, dina 25 år på jorden har bringat så mycket glädje och kärkek till så många. Vänta på mig, vi ses sen. Då ska vi kramas. Du ska även få sjukt mycket stryk i armbrytning.
