Mundi

 

 

Var enda kroppsdel värker och krampar när jag skriver det här. Jag tror min kropp reagerar så, för nu börjar jag inse vad som händer. Nu börjar jag acceptera det faktum att det inte finns någonting att göra åt det som har hänt.

Jag måste skriva av mig för att kunna gå vidare. Varje människa har sitt sätt, men jag vet sedan tidigare att bloggen har varit ett stöd för mig när jag har upplevt motgångar och sorg.

 

Så, var ska jag börja?

För fyra år sedan jobbade jag som soldat i Enköping. Jag hade fantastiska kollegor och trivdes så bra. Jobbet växlade, från att vara skarpt läge då det gällde att agera proffsigt som soldat till att det var lugnt och man kunde springa runt och larva sig med alla störda men underbara människor som jobbar i försvaret.

Det fanns en kille där som fick mitt hjärta att slå oregelbundet och gav mig fjärilar i magen. Där fanns han med stort H. Han ansträngde sig för att skriva våra scheman så vi jobbade tillsammans. Han kom med dåliga ursäkter för att få hänga med mig. Jag var speciell.

 

Jag minns att vi hade en kväll när vi var ärliga mot varandra. 110 %. Jag berättade om alla mina misstag i livet, alla mina svagheter och sånt som tyngde mig. Han bemötte mig på ett så fint sätt. Jag kände ingen skam utan möttes med medkänsla och förståelse. Då visste jag att denna människa var den jag kunde säga allt till. Och sådana människor finns det inte många av. 

 

Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader blir till år.
Med tiden växte kärleken. Första gången vi sa att vi älskade varandra var på vårat favoritställe på Öland. Vi såg på solnedgången och jag var den lyckligaste tjejen i världen. Vi upplevde mer och mer tillsammans. Allt var nytt. Träffade varandras familjer. Reste utomlands. Flyttade ihop. Varje medgång och motgång mötte vi tillsammans. Jag började plugga och flyttade ner till Skövde. Många resor mellan Skövde och Uppsala, men fortfarande med fjärilar i magen.

 

 

 

 

Plötsligt kommer verkligheten ikapp. Plötsligt inser man att det är för bra för att vara sant. Plötsligt inser man hur lite makt man har i ett förhållande. Jag minns att jag en gång, på skoj, sa till honom: "Lämnar du mig så kommer jag stalka dig och kedja fast mig i din dörr. Du kommer aldrig bli av med mig."

 

Nu förstår jag att det inte är så lätt. För om den man älskar inte känner samma, så blir man tvungen att släppa denna, för kärlekens skull. Jag önskar att jag kunde övertala honom. Jag önskar han förstod att ingen kommer kunna älska honom som jag gör det. Men det går inte, för någon kommer att älska honom som jag gör det.. och det gör mig så förtvivlad.

 

De senaste två veckorna har jag levt i en mardröm. Jag har inte velat vakna på morgonen. Vad är meningen? Vill jag bli det jag har pluggat till eller har jag gjort det i onödan? Ska jag flytta utomlands och bo ensam under en bro tills jag inte ens minns mitt eget namn. Jag förstår att det låter hemskt när jag skriver det. Men ens tankar är inte normala när hjärtat värker. Jag frågar mig själv gång på gång vad jag hade kunnat göra annorlunda. Är jag för ful? Hur många kilo ska jag gå ner för att bli älskad? Är det något jag har sagt? Har jag gjort fel? Varför är han inte kär i mig? Varför skulle någon människa vara dum nog att bli kär i mig?  

 

Utan alla vänner och min familj vid min sida hade jag inte orkat detta. Jag får höra att jag är stark, men inom mig känner jag mig så svag och rädd. Jag är rädd för att vara ensam. Rädd för att inte ha någon att dela mina upplevelser med. Delad glädje är dubbel glädje. Jag vill ha någon att dela livet med. Eller, jag vill inte ha någon.. jag vet vem jag vill ha. Men det blir inte så nu. 

 

Jag ser olustigt på framtiden. På nätterna, mellan mina mardrömmar, så lugnar jag mig själv med att det inte kan bli värre. Jag är så kär. Och kärlek svalnar med tiden, med lite tvång. På dagarna försöker jag tänka på annat, tänka på värdsliga saker som inte spelar någon roll. Men gör jag dem små sakerna betydelsefulla så känns smärtan lite mindre.

 

 

Slutligen.

Jag hoppas ni förstår att detta inte är för att hänga ut någon, utan snarare förklara mina känslor. Skriva om allt som bubblar i mitt huvud och själv få någon slags kontroll över vad som händer.

Han och hans familj är så älskade. Varenda tår som rinner hos alla oss som är drabbade kommer av kärlek, för det är absolut inte bara jag som känner sorg.